Man skulle ju bara ta en promenad

Det finns promenader som är planerade in i minsta detalj.

Och så finns det promenader där man tar på sig skorna, går ut i skogen och tänker att man ska vara hemma igen om en timme.

Det är ofta de senare som tar längst tid.

För det finns mycket som kan störa tidsplanen i en skog. En groda vid kanten av stigen måste naturligtvis undersökas. Någon tycker sig se en svamp längre bort. En stig som man aldrig har provat tidigare ser plötsligt betydligt intressantare ut än den man faktiskt tänkte följa.

Och sedan upptäcker man blåbären.

Först äter man några direkt från riset.

Sedan några till.

Därefter inträffar den märkliga förvandlingen från vanlig skogspromenerare till bärplockare, trots att man varken har hink eller någon annan genomtänkt utrustning med sig.

Det är svårt att låta bli när skogen plötsligt erbjuder något som faktiskt går att ta med hem.

Blåbär kan förstås hamna i allt från paj och muffins till morgonens yoghurt, men en burk blåbärssylt har den särskilda fördelen att smaken av sensommar kan stå kvar i skafferiet långt efter att själva bärsäsongen är över. Dessutom krävs ingen lyckad skogsexpedition för att få fram burken till frukosten.

Det senare är värt att komma ihåg.

För den romantiska bilden av bärplockning innehåller sällan myggor, blå fingrar, barr innanför kläderna eller upptäckten att den perfekta blåbärsplatsen ligger betydligt längre från bilen än man mindes.

Ändå är det svårt att inte tycka om det.

Man kommer hem lite senare än planerat, med smutsiga skor och förhoppningsvis något ätbart som bonus.

Och nästa gång ska man naturligtvis bara ta en liten promenad.

Fast kanske tar man med en hink.

För säkerhets skull.